Madeleine

först upp i ottan och arbeta
körde på, kämpade på allt rullade på
tiden sprang ifrån mig som vanligt
vips så var klockan alle redan mycket

hade ju bokat in Jessica ikväll så fick
löst att åka och hämta bilen som var inlämnad
Andreas & Carlis tog sig en tripp och hämtade den
jag for som en toka till Lerum och mötte upp Jessie
hon har ju min bil nu och det var minst sagt knepigt
att åka med i den och inte köra den själv, så ball känsla
Vi körde på BODY COMBAT och satans vad hon pressade på oss andra, vi kämpade på. Jag känner mig alltid lika fet och fummlig när jag står där men svetten kommer och jag får kämpa mig genom passet. Alltid kul med min snuttas pass. Hon är så duktig och sporrande min ängel

sen hem, fick käkat mat med C och Gizmo vart så glad för att jag kom hem. Jag likaså, kroppen är helt slut och jag ska nu rusa i säng för ska upp tidigt imorgon, redan klockan 05:00 så det gäller att få till lite sömn. Mannen min börjar senare så han kan ju vara vaken längre. Jag e en så sällskapsjuk människa och tycker det är så mysigt när man lägger sig och ligger där och småpratar. Idag får jag lägga mig och värma upp sängen åt min älskling. Köpte honom en semla så han blev så glad =)

nu till något som inte är lika kul. Hade ju ont igår igen. Men ingen fara på taket. Fick ge mig och ta smärtstillande på kvällen. Känns alltid som en tung sak för mig. Vill juh så gärna att det ska vända. Men inte just nu helt enkelt. Hoppas att morgondagen blir en bra dag. Är så tacksam för dom dagarna som går bra, det är lätt att man missar att uppskatta det. Det är lätt att man fokuserar på det dåliga och inte uppskattar det som faktiskt är bra. Jag mår väldigt bra fast jag har denna sjukdomen. Jag är en lyckligt lottad människa ändå trots endometriosen. Men visst dessa dagar som är tunga av smärta och när blödningarna gör mig påmind om allt så kan jag hamna i svarta svackor. Det är mänskligt. Då måste jag kämpa på lite till och ge mig ännu mer ork och kraft för att ta mig vidare. Idag kände jag den där känslan igen. Att jag började blöda, fick in snabbt på toan och försöka få stopp på det. Det var mycket och det var alldeles klar röd färg. Kändes tungt. Jag får den där paniken och mina känslor kom tillbaka till ruta 1 och kände hur stressen och paniken kom ikapp mig. MEN, istället för att paniken skulle spela ut sig så stoppade jag det. Tog mig ett djupt andetag och peppade mig själv. Jag ska klara av detta och det är ingen fara på taket. Jag får räkna med detta från och till. Jag har det juh bättre än innan operationen.
Det är åter igen att man får den där peppande känslan. Jag har klarat mig genom alla dessa operationerna som varit. Jag har återhämtat mig någorlunda bra alla gångerna och har ett väldigt stöd omkring mig. Min underbara syster och pappa som alltid finns där så mycket dom kan och orkar, sen min älskade C och hans familj som är en sådan fin bonusfamilj som jag aldrig kunde drömma om att få äran att lära känna. Dom ger mig så mycket mer än dom kan ana. Jättefina vänner som stöttar mig och uppmuntrar mig, dom påminner mig om hur jag är och vad jag ger dom när jag är på benen och frisk. Då känner man den känslan av hur tacksam jag är för allt omkring mig och att jag ibland kan känna mig stolt över vem jag är och att jag också kan ge av mig själv trots endometriosen.

Nu är det Godnatt, blev ett långt inlägg idag. Ville dela med mig av mina känslor och tankar om sjukdomen, och framför allt åter igen påminna er om att allt inte är mörkt och svart trots denna sjukdomen. Tänker på er alla där ute. Kämpa på.

Nu sömn, imorgon jobba och MRL efter det. Sen blir det myskväll hemma för mig och Gizmo.

Puss & Kram