Sofia - Hur kan du lämna mig nu?

Det är nu jag behöver dig som mest! Du, min fd bästa vän… HUR KAN
DU?! Vi gjorde allt för varandra, skrattade, festade, grät, pratade… Men nu finns du inte längre – jag blev utbytt mot en annan; som ett klädesplagg som inte passar bara bytte du till en annan

Var det för att jag blev sjuk?
Var det för att du inte orkade hjälpa mig upp på fötter igen? Var det för att jag inte orkade festa, jobba, prata, träffas? Varför? Varför? Varför?

Och hur har DU mage att säga att du saknar den gamla jag?! Den gamla jag finns inte längre!
Visst; jag har samma kropp, samma utseende…
Men inom mig finns inte den gamla jag längre…
Inom mig finns nu en människa som lever med en kronisk sjukdom
Som inte alls har samma värderingar på vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt

Jag måste kämpa varje dag
Kämpa varje timme för att orka ta mig till jobbet och ta mig hem
Socialt liv? Nej, inte just nu. Jag orkar inte.
Så hur kan DU säga att du saknar den gamla jag och önskar att den kom tillbaka?!
Den gamla jag kommer inte tillbaka!
Och du, min fd bästa vän, du är inte ens värd vatten
Du är inte ens värd mina tankar, mina tårar, min ilska och vrede
Så varför kan jag inte sluta tänka på dig och släppa dig?

Nu finns jag i en ny version – en bättre version tycker jag själv
Visst har jag en sjukdom som är ett helvete varje dag och skulle jag samla ihop alla tårar jag gråtit under detta år – många av dem för det du gjort mot mig – så skulle det bli ett nytt Niagarafall
Alla gånger jag legat och skrikit av smärta; hemma eller på sjukhuset
Alla gånger jag tackat nej till inbjudningar, träffar med kompisar för att jag inte orkar
Alla gånger jag tackat ja, men med rädsla att just då ligga och ha ont, vara kraftlös

Trots allt är jag starkare inombords
Ett litet litet frö skapades i samband med diagnosen endometrios inom mig, och den växer och växer för var dag,
växer för att bli en blomma
Ibland går den sönder och måste planteras på nytt
Det är det jobbigaste… Att behöva hitta ett nytt frö, ny jord, nytt vatten gång efter gång…

Jag har en kronisk sjukdom
Ingen kan se det på mig – den sitter inombords
Skulle någon utomstående försöka skala av mig ytan skulle det vara svårt – jag har byggt upp en mur av sten som jag försöker bära upp
Men även stenar faller sönder; ändrar form med hjälp av jordens krafter; vatten, vind, kyla och inte minst av oförståelse, min sorgsenhet, uppgivenhet…

Gråten sitter i halsen varje dag och bara mina närmaste vet hur jag egentligen mår
Vet att jag inte är gjord av sten
Vet att jag gråter
Vet att jag många gånger vill ge upp för krafterna tar slut
Men min älskade familj, min älskade pojkvän, mina vänner ger mig tid, kärlek och låter mig falla men inte så långt att jag inte når ytan igen
De ger mig kraft att orka kämpa vidare så jag kan ge dem tillbaka all kärlek de ger mig

Somliga säger att glöden i mina ögon fortfarande brinner men att jag ser härdad ut
De kanske har rätt – vem vet?
Det enda jag vet är att kampen inte är över – trots att det många gånger är så svårt att orka
kämpa vidare – krafterna tar slut när ingen förstår
Jag har inte ens haft diagnosen i ett år än och denna period har varit den värsta i hela mitt liv
Men hade jag inte blivit sjuk hade jag inte träffat mannen i mitt liv som jag älskar över allt annat
Jag tänker inte ge upp!

Jag ska leva igen, men på ett annat sätt än jag gjorde innan jag blev sjuk Det är ingen idé att gräma sig över det förflutna – det kommer inte göra att jag blir bättre
Men mitt Niagarafall fortsätter ändå att fyllas på och det kommer nog göra det för resten av mitt liv
Och blomman; den ska växa och bli så stor att jag måste plantera den någon annan stans
Av: Sofia Lindström